Jag är liberalteolog. Det innebär att jag anser att teologin inte ska behöva begränsa sig av de ramar och gränser som trosbekännelser och dogmer ställer upp för tänkandet och talet om Gud. Den ska inte behöva ”backa” för en tankegång bara för att någon auktoritet (Påve, Skrift, bekännelsedokument eller vad det nu än kan vara) säger att den inte får eller bör tänka på det viset. Teologin ska inte behöva begränsa sig av att använda enbart etablerade begrepp, koncept och modeller utan får använda nya - den måste få ifrågasätta och kritisera och traditionella trossatser och teologier och likaså vara fri att få formulera egna.
Liberalteologi betyder inte ”urvattnad teologi”, ”light-kristendom” eller ”snällism”. Men ganska ofta beskylls liberalteologins tolkning(ar) av kristendom för att vara just ett slags utspädd eller kastrerad kristendom, en mes-variant eller åtminstone en som inte går att leva på. När en liberalteolog har gått fram och ifrågasatt allt: uppenbarelse, Gud, skrift, återlösningslära, inkarnation, uppståndelse eller vad det nu kan vara - återstår överhuvudtaget någon substans som kan kallas kristendom och som faktiskt går att leva sitt liv på?
Svar ja - men här har liberalteologin ett problem. Den är fortfarande en relativt ung företeelse med kyrkliga mått mätt och den lever helt och hållet inom ett trosmönster och en ”mytologisk värld” som den endast under en relativt kort tid kunnat påverka. Den är en akademisk teologi - inte en fromhetsriktning; den har ingen egen ”mytologi”, inga egna ”stora berättelser”, inga högtider. Det finns ingen liberalteologisk ”bönetradition”, inget liberalteologiskt sätt att fira mässa på. Liberalteologi är huvudsakligen kritisk och ifrågasättande - den uttrycker sig sällan konstruktivt.
Och det förhållandet innebär att liberalteologin är svag. Kristendomens stora styrka är nämligen inte dess akademiska teologi, utan dess myter - dess starka bilder och berättelser, dess anda snarare än dess dogmer. Berättelsen om den Allsmäktige som gör sig själv liten och stiger ner ur himlarna för att bli ett barn och en broder - inkarnationen - är en mäktig myt. Den attraherar många, avskräcker andra - men den berör. Likaså är myten om gudamänniskan som ger sitt blod för att världen ska leva, en stor berättelse: en som berör, är fascinerande för många, vämjelig för många andra. Liberalteologin har inga sådana myter. Den kan därför - och det med rätta - kritiseras för att vara ”blodfattig”. Den är som ett samtal om mat på ett gastronomiskt seminarium, medan traditionell kristendom istället dukar upp ett dignande bord av rätter som en del finner mycket smakliga medan andra hatar dem. Och inom kyrkan är det så att myterna föder beteenden: sätt att be på, fira gudstjänst på, sätt att strukturera tiden med högtider och traditioner osv. Liberalteologins brist på myter gör att ingen ”praxis” och ingen ”tradition” flödar naturligt från dess idéer - och därför kan man faktiskt säga att liberalteologin på det hela taget är ganska livlös och inte erbjuder en andlighet som går att leva på.
Om liberalteologer hade vågat vara mer liberala och modiga, tror jag att det skulle se annorlunda ut. Men de flesta vågar inte peta i ”de stora berättelserna”, än mindre återberätta dem på eget sätt. Man har så enorm respekt för den etablerade traditionen och hyser en så stor fruktan för vad folk ska säga att man inte vågar ”idissla” mytologin, inte vågar låta de stora berättelserna ta färg av det egna innehållet. Den ”ortodoxa” teologin har inte varit så feg. Det ”julevangelium” som nu är den etablerade kristna ”standardvarianten” är ju faktiskt inte det som berättas om i evangelierna - utan en mycket, mycket större berättelse som har fått färg och form under två tusens års berättande och tolkande. Och den byggs forfarande på, exempelvis genom filmer som ”Vägen till Betlehem” eller en klassisk barnbok som ”Marias lilla Åsna”. Saken är väl den, att liberalteologin i de allra flesta fall är ett slags apologetiskt projekt - ett försök att ”rädda något” av kristendomen från vad man uppfattar är en säker undergång inför ett massiva trycket av religionskritik och sekularisering.
Om liberalteologi(er) ska ge något substantiellt - något som en människa kan uppfatta som ”näringsrikt” i sitt andliga liv - kan den inte vara feg, defensiv och apologetisk. Den måste istället vara offensiv; predika ett glatt budskap och inte bara kritisera andras försök att göra det. Den måste våga vara ”mytologisk”, sakramental och försöka förmedla anda - inte bara tankar. Det tror jag många liberalteologer förstår - men många har tyvärr målat in sig i ett hörn som de inte kan komma utifrån. Det är hörnet där man identifierat liberalteologi med en ”snällare” och ”mindre allvarlig” form av teologi där världen liksom är lite mer pastellfärgad och söt än den i den traditionella kristendomens kosmiska världskrig mellan Ljusets och Mörkrets makter. Det är hörnet där man inte vill tala om synd, kors, död och djävul därför att det ”låter så negativt”. Det är den snälla kuddrums-kyrkans hörn.
Om liberalteologin är allvarlig och tar människor och världen på allvar; kan den berätta de stora berättelserna på ett sätt som berör - och ge ”andlig föda” som går att leva på. Men om den målar in sig i snälla hörnet, upphör den att vara en ”fri” teologi som i uppriktigt sanningssökande ger ett bidrag till den kristna tron. Då blir den istället en icke-teologi för en kyrka som försöker medlemsmaximera genom att inte retas med någon: ett fullständigt dödfött projekt.
För egen del tror jag inte någon uppfattar mig som sittande i ”snälla hörnet”; däremot kan jag själv känna att jag varit mer dekonstruktiv och kritisk under de senaste åren än konstruktiv och kreativ. Det är dags att skifta nu - låta den svagare delen få större utrymme.
den 16 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
”…att teologin inte ska behöva begränsa sig av de ramar och gränser som trosbekännelser och dogmer ställer upp för tänkandet och talet om Gud. Den ska inte behöva ”backa” för en tankegång bara för att någon auktoritet (Påve, Skrift, bekännelsedokument eller vad det nu än kan vara) säger att den inte får eller bör tänka på det viset.”
Ja, men det du beskriver här handlar strängt taget inte om dogmer, utan om dogmatism, och det är något som sannerligen inte saknas inom liberalteologin – eller snarare inom liberalteologierna. Den som ifrågasätter de liberala dogmerna (Under-sker-inte; jungfrufödelsen-och-inkarnationen-är-en-myt; uppståndelsen-är-inte-kroppslig; Bibelns-vittnesbörd-kan-inte-brukas-som-historisk-källa; Gud-är-inte-en-person etc.) kan bekvämt stämplas som ”bokstavstroende” eller ”fundamentalist” och avfärdas som oupplyst, vidskeplig och mindre vetande.
Så frågan är inte vem som är dogmatisk eller inte. Frågan är till syvende och sist vem som har rätt – eller minst fel.
”Teologin ska inte behöva begränsa sig av att använda enbart etablerade begrepp, koncept och modeller utan får använda nya - den måste få ifrågasätta och kritisera och traditionella trossatser och teologier och likaså vara fri att få formulera egna.”
Javisst: den kristna trosläran förändras ständigt; gamla dogmer tolkas om och förstås på ständigt nya sätt. Alla de verkligt stora teologerna har också i någon mån varit nytänkare. Men Kyrkan är inte bara teologi; Kyrkan är också en gemenskap, och det finns gränser, dels för vad vi kan säga, men framför allt för vilka anspråk vi kan resa utan att ställa oss själva utanför denna gemenskap.
Personligen kan jag ha invändningar mot många kristna dogmer, men eftersom jag vill fortsätta vara kvar i den apostoliska gemenskapen – och eftersom jag inser att jag själv mycket väl kan ha fel – väljer jag att erkänna den kyrkliga gemenskapens tolkningsföreträde. Hela den kyrkliga gemenskapens märk väl, från Per&Pål till Bengt XVI och Bartolomaios, inte den för närvarande rådande kyrkoorganisationens.
Men detta innebär inte att jag är ofri i mitt teologiska tänkande, tvärtom: eftersom jag menar mig ha en fast grund att stå på kan jag bygga ständigt nya konstruktioner, och riva ner dem efter behag – och för varje gång jag gör det, ser jag den gamla grunden på ett nytt sätt. Men det är jag som ska förändras, inte grunden.
Det som i det här sammanhanget – för att ta ett favoritexempel – gör JB Spong till en ”kättare”, är inte i första hand vad han säger, utan vilka anspråk han reser när han predikar sin ”nya kristendom för en ny tid”. I princip menar han sig stå över Kyrkans, under 1975 år samlade erfarenheter, och därigenom avskiljer han sig från hennes gemenskap. Att han dessutom har fel, och att de ”ortodoxa” kristendomstolkningarna bättre förmår beskriva verkligheten som helhet - även, menar jag, i relation till den moderna vetenskapen - kan kanske ses som en bisak i sammanhanget.
”Saken är väl den, att liberalteologin i de allra flesta fall är ett slags apologetiskt projekt - ett försök att ”rädda något” av kristendomen från vad man uppfattar är en säker undergång inför ett massiva trycket av religionskritik och sekularisering … Om liberalteologin är allvarlig och tar människor och världen på allvar; kan den berätta de stora berättelserna på ett sätt som berör - och ge ”andlig föda” som går att leva på.”
Men i båda dessa fall tror jag att man är fel ute från början. Visst kan man se kristendomen som en ”myt” eller som en ”berättelse”, i den meningen att människan, för att överhuvudtaget kunna begripa något, måste ge den verklighet hon betraktar strukturer och ramar.
Men kristendomen ska inte försvaras för att den ger uttryck för goda idéer, fina etiska värderingar, snygg liturgi och en bra berättelse – eller för att kyrkan betalar min lön om jag hade råkat vara präst. Kristendomen ska försvaras för att den, i kärnan av sin bekännelse av den uppståndne också är fullkomligt sann och verklig. Annars är den andliga föda den har att erbjuda inget annat än en estetiskt tilltalande luftpastej – och då må den dö.
… och apropå ingenting – vi har ju haft ordväxlingar om kristendomens ”anstötlighet”, och jag vill passa på att rekommendera läsning av Dag Sandahls Jesusbok, om du inte redan har gjort det. Den är just provocerande i ordets rätta bemärkelse – även för mig, som i stort sett delar den gamle buffelns synsätt. Som en småfånig detalj har den gett mig en förnyad syn på den gamla dogmen om ”semper virgo” – som jag tidigare avfärdat som ett utslag av kyrklig sexualfientlighet. Numer är jag inte lika tvärsäker.
Alla kan drabbas av dogmatism - självklart även liberalteologer. Men det finns ändå en skillnad här. När traditionell kristendom (katolsk, ortodox, luthersk m.m) slagit fast trossatser i dogmer - då är det, utifrån det traditionella perspektivet, moraliskt felaktigt, ogudaktigt och rent av ondskefullt att ifrågasätta dem. De är ju heliga sanningar, inte ”idéer” eller ”teorier”. Om du ifrågasätter en liberalteologisk ”dogm” kan du i värsta fall bli förolämpad och förklarad för att vara oupplyst och mindre vetande - men om inte liberalteologen tappat koncepten alldeles kommer han eller hon att säga att det är möjligt att diskutera saken och rent av erkänna att du kan ha rätt (även om vederbörande antagligen inte håller det för särskilt sannolikt). Men du kan inte ifrågasätta en ”ortodox” dogm, för när den en gång slagits fast har kyrkan tagit Den Helige Ande som gisslan på att läran har gudomlig sanktion och om du ifrågasätter läran/dogmerna ifrågasätter du inte deras formuleringar utan Gud själv. Det finns heller ingen möjlighet för dig att få ”rätt” - även om du skulle ha rätt - för definitionsmässigt kan inte kyrkan ha fel. Den helige Ande har alltid stött ”rätt” sida (den segrande) i alla ideologiska kraftmätningar.
Personligen anser jag att det är teoretiskt möjligt att en människa kan ha rätt mot hela världen. Men det är väl jag det. Dessutom skulle jag noga våga påstå att den ”hela kyrkliga gemenskap” som du vill ge tolkningsföreträde, är en fiktion - en overklighet. Det finns ingen ”röst” för den hela den kyrkliga gemenskapen. Om alla enskilda kristna skulle ha fått ”säga sitt” i alla trosfrågor skulle stora kyrkor vara en fullständig omöjlighet; det är endast genom starka läroämbeten och ideologisk kontroll och styrning som stora kyrkogemenskaper med någorlunda enhetliga läror kunnat uppstå och bestå. När något - åtminstone om vi ser hur det fungerat historiskt - blivit dogm i kyrkan, ja då upphör tankegodset att vara ”förhandlingsbart” - det blir normerande, en del av den verklighetsbeskrivning som alla trogna måste acceptera. Det lärs inte ut som ”en möjlig tolkning” utan inpräntas genom trosundervisning såsom varande Sanningen med stort ”S”, fetstil och dubbel understrykning. Jag vågar nog påstå att för de allra flesta människor inom kyrkan, fram till relativt modern tid när utbildning, liberala idéer om tanke- och yttrandefrihet och individualism gett folk ”mandat” att tänka själva, varit så att man böjt sig inför auktoriteterna. Säger prästen, Påven, Bibeln, biskopen, Luther eller vem än auktoriteten är att det ÄR på ett visst sätt - då ÄR det så.
”Det är jag som ska förändras, inte grunden” skriver du.
Men en liberalteolog anser att man också måste kunna problematisera och kritisera det som sägs vara grund. Och var går egentligen gränsen mellan vad som är ”grund” och vad som är ”påbyggnad”? Vem är det egentligen som ska bestämma när någon går över gränsen och inte längre bara ”bygger om huset” utan river grundstenarna? För att ta något vi käbblat om: Är det tex ”grund” att Jesus uppstod kroppsligen från de döda, eller är det överbyggnad? Att Jesus uppstått är vi nog ruskigt eniga om är ”grund” - men hur ska denna uppståndelse förstås? De Thomaskristna - som ju iofs är utdöda nu - delade inte uppfattningen att kroppslig uppståndelse var nödvändig (eller ens önskvärd) för en korrekt uppståndelsetro. Var då inte de Thomaskristna kristna? Kanske inte utifrån en ortodox syn - men definitivt utifrån sin egen. De förnekade inte uppståndelsen - men de såg den på ett annat sätt än de ortodoxa gjorde.
”Men kristendomen ska inte försvaras för att den ger uttryck för goda idéer, fina etiska värderingar, snygg liturgi och en bra berättelse – eller för att kyrkan betalar min lön om jag hade råkat vara präst. Kristendomen ska försvaras för att den, i kärnan av sin bekännelse av den uppståndne också är fullkomligt sann och verklig. Annars är den andliga föda den har att erbjuda inget annat än en estetiskt tilltalande luftpastej – och då må den dö.”
För mig är det så självklart att målet måste vara Sanningen att jag inte ens fann det nödvändigt att nämna. När jag sade att liberalteologin måste vara allvarlig implicerade jag detta. Om man inte är övertygad om att den teologi man ägnar sig åt syftar till att nå så nära sanningen och verkligheten som möjligt - då bör man lägga ner. Men om man nu tror att man är sanningen på spåren och att den gör oss fria och är ”näring för själen” - då kommer man också till frågan: ”Hur ska jag berätta detta?” Och där känns det som att liberalteologin misslyckats. Den skriver böcker och håller lärda samtal - men den är urkass på att berätta på ett sätt som berör, som når hjärtat och anden.
Det liberalteologin saknar är väl andligheten? Den har väl varken hängivelse/hänryckning eller mystik/kontemplation? En inriktning utan andlighet får det svårt med attraktionskraften.
Vill se en teologi som förenar både stark hängivelse och mystik, samtidigt som den överger alla dogmer. Då får vi kristna som har en pingstväns hängivelse, en liberalteologs icke-dogmatism och en mystikers kontemplation.
Liberalteologin har ingen egen särpräglad andlighet, nej. Det är korrekt. Men det beror ju också på att den är så utpräglat akademisk / inriktad på lärofrågor. Liberalteologer är inte oandliga - men mig veterligen är det inte speciellt många som gått från att tala om lära till att också söka andlighet och praktiska former för ett "liberalteologiskt liv" eller hur man nu ska säga. Spong gör vissa försök...
Fader Jonatan,
Du skriver klokt om liberalteologi. Men jag skulle nog hellre tala om liberal teologi, med ett blanksteg emellan. För det är ju inte EN viss teologi som är liberal. Att vara liberal är ett förhållningssätt till teologi, ett förhållningssätt som du beskriver väl, men som kan yttra sig på många olika sätt. Precis som konservativ teologi kan se ut på många olika sätt.
Och så tycker jag att du lite i onödan marginaliserar liberal teologi i förhållande till konservativ teologi. ALL teologi är ju reflektion över kristen tro och kristna myter. Inte tron eller myten själv.
Jag är glad att jag hittade hit till din blogg. Medan jag funderar på fler kloka kommentarer att försöka matcha din klokskap med får du gärna titta in på min blogg. Där behövs också god respons. I'll be back.
Det ovanstående bidde lite rörigt. Jag återkommer.
Nu så... Beklagar mitt strulande...
Precis som Hapax skriver så är ju all teologi ”reflektion över kristen tro och kristna myter” och inte tron själv. Det innebär att ”läran” måste tas för vad den är – ett provisorium och ett stöd för tron. I realiteten är också dogmerna och lärosatserna betydligt mer flexibla och öppna för tolkningar än vad retoriken, vare sig vi menar den ”dogmatiskt ortodoxa” eller den ”liberala” retoriken ger vid handen.
Det Jonatan beskriver när han talar om att man inte kan ifrågasätta en ”ortodox” dogm, eftersom den uttrycker ”heliga sanningar” handlar ytterst sällan om ideologiska kraftmätningar i meningen kamp mellan idéer; det rör sig i stort sett alltid om kamp mellan människor, där dogmerna och lärosatserna blir maktmedel för att backa upp den egna auktoriteten gentemot andras.
Och visst kan det tyckas komprometterande och cyniskt att den helige Ande alltid tycks ha stött den segrande sidan i alla sådana kraftmätningar inom kyrkan, men egentligen är detta inte konstigare än att den ”sanna” vetenskapen alltid har följt de politiska konjunkturerna. För inte alls så länge sedan var det ett vetenskapligt faktum att mänskligheten kunde delas in i olika raser. Att vi vanligen inte tänker så längre beror till viss del på att rasbiologin är en undermålig vetenskapsgren, men det har också att göra med att det inte är politiskt korrekt vetenskap.
Själv har jag i princip inte något emot föreställningen om kyrkans läroämbete som, åtminstone teoretiskt ofelbart, men bara under två förutsättningar:
1. Att det inte handlar att den specifikt uttalade dogmen i sig är ofelbar, utan att det rör sig om en from förvissning att Anden till syvende och sist leder sin kyrka rätt bland alla blindskär och kontroverser.
2. Att man med gott samvete kan hävda att den lära som förkunnas måste kunna delas av hela kyrkan – i meningen hela den apostoliska gemenskapen från år 33 till tidens slut.
Det sistnämnda är givetvis är rätt svårt, men inte helt hopplöst. Jonatan skriver:
”Dessutom skulle jag noga våga påstå att den ”hela kyrkliga gemenskap” som du vill ge tolkningsföreträde, är en fiktion - en overklighet. Det finns ingen ”röst” för den hela den kyrkliga gemenskapen.”
Detta är helt korrekt om vi ser organisationsmässigt eller menar att alla i kyrkogemenskapen alltid ska skriva under på alla lärosatser. Men den apostoliska kyrkan är en verklighet om vi ser till den liturgiska och konfessionella kontinuiteten: vecka efter vecka i snart tvåtusen år har kyrkan firat gudstjänst i apostolisk succession och tradition. Visst har liturgin förändrats, men kontinuiteten finns också där, och liturgin har även burit lärosatserna. Där är Kyrkan, där är gemenskapen och där finns rösten – inte i kurian, i Konstantinopel eller i Wittenberg. Mot hela denna gemenskap, från år 33 till idag måste dogmerna prövas och omprövas. De måste kunna relateras till traditionen.
Här tenderar ”liberalteologerna” att få problem, eftersom de generellt underkänner denna kontinuitet, och inte heller kan hänvisa till samma gudomliga ”mandat” som ingick i de första kristnas förståelse av sin mission och sin gemenskap, och som jag menar att kyrkan trots allt måste hämta sin näring och sitt existensberättigande ur.
Jonatan skriver:
”Men en liberalteolog anser att man också måste kunna problematisera och kritisera det som sägs vara grund.”
Visst, det är fritt fram. Men det finns också en tendens att problematisera och kritisera, inte för att det behövs, utan för att tillfredsställa den egna lusten att briljera och övertrumfa – och kanske för att man ibland har svårt att förstå de många bottnarna och den stora mångfalden i ”ortodox” kristendomsuppfattning.
Men det allvarliga problemet är att om man river ner grunden helt och hållet i liberalt trosnit, tar man också på sig ett stort ansvar och ett ännu större anspråk på att den egna uppfattningen verkligen är bättre än de ”ortodoxas”. Ett problem här menar jag är att ”liberalteologerna”, just i sin iver att dekonstruera blir så extremt tidsbundna och daterade – och när deras idéer blivit omoderna finns det inte längre någon kontinuitet att bygga vidare på. Grunden måste gjutas om igen, och då har den kristna gemenskapen och kontinuiteten redan brutits – till ingen nytta.
Men det finns också, jag skulle vilja kalla det en politisk undertext i det liberalteologiska projektet – eller projekten – som gör att de hamnar i samma fälla som den stelt dogmatiska ortodoxin. Vi kan ta uppståndelsediskussionen som exempel, eftersom detta trots allt är den springande punkten för all kristen tro.
Jag är rätt övertygad om att hela den påstådda motsättningen mellan ”thomaskristna” och ”ortodoxa” (eller kanske snarare ”Johanneskristna”?) är en efterhandskonstruktion ur ett källäge som är minst sagt besvärligt, och som i hög grad bygger på en övertolkning av vad Paulus egentligen menar när han talar om uppståndelsen. Men vare därmed hursomhelst, frågan är varför just denna fråga blir viktig för många liberalteologer.
Det är inte för att de liberala tolkningarna är mer plausibla eller intellektuellt mer hederliga – för det är de inte – utan för att man genom att tona ner uppståndelsens kroppsliga och fysiska aspekter kan hålla Gud på armlängds avstånd. Om uppståndelsen bara är en ”erfarenhet” hos de tidiga kristna behövs inte Gud som subjekt, som den som Är och agerar och som vill någonting med sin skapelse.
Jag menar att det som blir konsekvensen av ”liberalteologernas” resonemang – såsom Jonatan har beskrivit det i tidigare poster – i slutändan gör Gud konstitutionell. Gud blir en abstraktion som ger människan mandat, inte bara att tänka själv (det menar jag nog att hon haft hela tiden), utan som gör henne till den yttersta av auktoriteter. Och visst kan det ytligt sett betraktas som ett demokratiskt myndigförklarande av människan – men man tar samtidigt bort den instans som människan blir myndig i relation till, och som hon är ansvarig inför. Man gör därmed i princip samma misstag som de dogmatiska, som blandar ihop Andens röst med den egna. Och precis som hos den stela ”ortodoxa” dogmatismen finns här en tendens att låsa Gud vid de egna föreställningarna.
No danger on the roof!
Ja, dogmer är i praktiken och verkligheten möjliga att ytterst långsamt och försiktigt omtolka eller förpassa till glömskans arkiv - och de kan säkerligen diskuteras och vridas och vändas på ordentligt i vissa avgränsade akademiska miljöer som inte riskerar att förgifta det enkla kyrkfolket med sina kätterska idéer; men det bara när auktoriteten - dvs den grupp människor som kontrollerar/dominerar det officiella eller inofficiella läroämbetet - ger sin tillåtelse där till. Även en super-auktoritär kyrka kan förstås ge teologerna utrymme att spekulera, kanske rent av ifrågasätta, men vad de FÅR komma fram till (eller får uttala högt) är liksom bestämt på förhand av läroämbetet. I realiteten är ingen kyrkas lära oföränderlig; men det innebär inte att en del inte gjort - eller fortlöpande gör - sitt bästa för att förhindra att folk tänker. Ju mer ofelbar, oföränderlig och en-gång-för-alla-given en kyrka menar att dess lära är, desto starkare försöker den hålla nere alla former av liberal teologi eller tankefrihet öht.
Och sedan det där med den mänskliga faktorn... När jag läste patristik fick jag inte heller intryck av att de stora lärostriderna om Kristi gudom, hans två naturer, treenigheten m.fl handlade så speciellt mycket om ett sanningssökande eller en idéernas kraftmätning som olika biskopars sätt att försöka visa vem som hade störst... Den sidan som vann, som segrade, i de olika lärostriderna blev per definition den ortodoxa gruppen, den apostoliska kyrkan - gillad av den helige ande - medan dess meningsmotståndare hamnade i mörkret utanför med hårda anathema-stämplar på sina idéer. Så: Ifall Arius t.ex. ”vunnit” kampen mot Athanasius hade vi idag haft en trosbekännelse som sett lite annorlunda ut men vi hade betraktat den som ortodox och apostolisk medan den Athasianska linjen uppfattats som en heresi. Segrarens lära är den rätta läran.
Jag för min del kan inte längre tänka mig ett ofelbart läroämbete ens i teorin. ”En from förvissning att Anden till syvende och sist leder sin kyrka rätt bland alla blindskär och kontroverser” har jag väl också - annars skulle det ju knappast vara någon mening att argumentera mot det som man uppfattar som felnavigering. Att läran/läroämbetet skulle uppnå något slags ofelbarhet om det den förkunnar delas av hela kyrkan (i meningen hela den apostoliska gemenskapen från år 33 till tidens slut), det ställer jag mig minst sagt avvisande till.
Konfessionell och liturgisk kontinuitet säger ju faktiskt ingenting om en läras riktighet eller rimlighet och väger alltså mycket lätt om det man är ute efter är sanningen och inte bara en stabil uppsättning doktriner. ”Den här läran är riktig, för så har vi alltid trott, för de som inte är övertygade om att läran är riktig, får ju inte vara med i vår kyrka.” Om kyrkan hade lärt i två tusen år att månen är en ost och alla kristna bekänt sig till denna lära och sjungit vackra hymner om det blå möglet på månens yta, skulle det inte göra månen ett dugg ostigare i verkligheten.
De liberalteologer som går så långt att de säger att det inte finns något värdefullt alls i den traditionella tron, att all gammal lära är fel, att hela huset måste rivas och att det är dags att börja om från scratch är lätt räknade. Spong kommer ibland i sina böcker rätt nära att låta som att det är vad han menar - men efter att ha hört honom föreläsa om Bibeltolkning gissar jag att det är en hel del medvetet provokativ retorik i detta. Jag tror att han, liksom jag ofta gör, dras med av sin egen retorik.
Men en liberalteolog är definitivt av övertygelsen att traditionen kan ha fel. Den måste inte ha fel - den behöver inte ha fel, men den kan ha fel. Något blir ju inte rätt, bara för att övertygelsen om att så är fallet är gammal (lika lite som något blir rätt, bara för att det är nytt).
Lusten att briljera och övertrumfa som du nämner är en klassisk akademisk synd - den finns i alla läger - men att det behövs problematisering och kritik mot traditionell kristendom är nog onekligen en övertygelse som alla liberala teologer delar. Liberalteologi är ju dock inget homogent begrepp och en del liberalteologer ligger ”nära” det traditionella, ortodoxa medan andras tankebanor för dem långt därifrån.
Du skriver: ”Men det allvarliga problemet är att om man river ner grunden helt och hållet i liberalt trosnit, tar man också på sig ett stort ansvar och ett ännu större anspråk på att den egna uppfattningen verkligen är bättre än de ”ortodoxas”.”
Ja, det måste man förstås vara medveten om.
Och så skriver du: ”Ett problem här menar jag är att ”liberalteologerna”, just i sin iver att dekonstruera blir så extremt tidsbundna och daterade – och när deras idéer blivit omoderna finns det inte längre någon kontinuitet att bygga vidare på. Grunden måste gjutas om igen, och då har den kristna gemenskapen och kontinuiteten redan brutits – till ingen nytta.”
Det är väl nu inte speciellt många liberalteologer som menar att grunden måste gjutas om; bara att det inte får vara tabu att granska den också. Tvärtom är ju de flesta övertygade om att det är just grunden de värnar! Sedan har vi förstås det där med vem som ska bestämma att ”DETTA är grund och får inte ifrågasättas”...
Uppståndelsen är viktig för många liberalteologer därför att uppståndelsen intar en så oerhört viktig plats i den kristna teologin! Den ÄR en viktig fråga för kyrkan, alltså även för liberala teologer i kyrkan!
Om de liberala tolkningarna är mer plausibla eller intellektuellt mer hederliga kan diskuteras - och BÖR diskuteras genom att man skärskådar alla tolkningars argumentation utifrån kvaliteten på själva argumentationen och dess ”bevisförning”, men det blir givetvis svårt ifall man påstår att den ena sidan argumenterar som den gör därför att den vill hålla Gud på avstånd. För min del handlar det om att hitta en tolkning som är rimlig utifrån det befintliga materialet och vår kunskap om det och om verkligheten i stort.
Problemet med ditt slutresonemang - som är ett problem för mig också, och borde vara det för alla kristna - är att människan redan ÄR den ytterste auktoriteten i religionen. Det är människor som skrivit de heliga skrifterna, kanoniserat dem, som formulerat dogmer och lärosatser och som argumenterar för eller emot olika ståndpunkter. Gud har inte skrivit ett enda ord; inte formulerat några doktriner - och förvisso hävdar många att Gud talat just till dem; men då är det återigen människor som gör bedömningen huruvida denna person talar ”sanna ord, uppenbarade från Gud” eller bara pratar rappakalja. Om du är ortodox innebär det inte att du ”följer Gud” till skillnad från de förkättade liberalteologerna som följer människors tankar, utan att du följer en annan, äldre lära om Gud - som också är ett mänskligt verk! Om det står i en bibeltext ”Så säger Herren” så är de facto inte så att Herren säger detta, utan att en text i en bok som en annan människa skrivit säger att Herren säger så.
Det är därför det behövs en ständig fri, kritisk, ifrågasättande, kreativ och också formulerande teologi som ägnar sig åt fundamenten - grunderna: vad ÄR Gud egentligen? Är Gud en princip, en kraft, en naturkonstant, ett övernaturligt väsende, en superperson eller en antropomorf personifikation? Är uppenbarelse att ta emot information från Himlen, eller är den en beskrivning av hur det känns att få en ”förklarande insikt” - och ska innehållet bedömas som hårda fakta från Gud eller som hur människor formulerar sina egna tankar som vore de givna av en personlig Gud? Är uppståndelsen att Jesus fysiskt kliver ur sin grav, eller är det en icke-fysisk uppståndelse är det att Jesus lever vidare i sina lärjungars hjärtan eller är det något annat? Osv.Osv.
Om man ger folk utbildning, uppmuntrar dem att tänka själva och sätter dem att begrunda religionens frågor och inte bestraffar dem varje gång man tycker de tänker fel - då blir resultatet att en många svar inte kommer rimma så bra med de gamla och att slutsatserna kan bli oortodoxa.
På några av mina texter på den här bloggen har jag tydligt varnat för att de är experimentella tankegångar. Det innebär att jag står bakom dem; men just bara som experiment - som en upptäcksresa i ett land där det finns stora vita fläckar på kartan. Och jag välkomnar all kritik mot dem som bärs av sanningslidelse. Teosoferna, vars idéer jag inte ger mycket för, fick till en sak rätt när de som valspråk sade ”det finns ingen religion högre än sanningen” och den teolog eller vem-det-nu-var som sade att ”All Sanning är Guds Sanning” hade rätt. Det ligger inte för mig att säga saker som ”jag har inte sanningen - jag söker den”; i synnerhet inte som det finns en massa saker som jag tror är sanna och skulle fortsätta tro var sanna även om ingen annan gjorde det; men det som fått mig att bli ”liberal teolog” är just strävan efter att komma närmare sanningen.
Jag hade tänkt göra någonting annat ikväll så jag har inte läst era avhandlingar här ovan, bara skummat. Men nog kan man kombinera liberalteologi (känns nytt och fräscht att beskyllas för att vara liberal) och mystik. Man har ju olika sidor i hjärnan, typ. Jag kan förstå Jesus på vattnet-berättelsen både i sitt historiska sammanhang där vatten står för kaos (liberalteologi) och ta till mig själva händelsen, nästan röra vid vattenytan (mystik). Utan att börja blanda in vattenmolekylbevismetoder (religionsfobi/bokstavsfundamentalism).
Nu, fullständigt rökelsehög, nyss hemkommen från aKF:s kyrkodagar i Uppsala, har jag äntligen tid och inspiration att diskutera teologi... Jag ska försöka hålla det lite kortare den här gången.
Sofia har helt klart en poäng : i själva verket menar nog jag att hon sätter fingret på något som ingår i vad jag ser som de ”ortodoxa” eller bekännelsetrogna ståndpunkternas storhet.
Där ryms hela tiden fler bottnar, flera läsarter och tolkningar. Och jag menar att mystiken, uppenbarelsen och de teologiska lärosatserna (”dogmerna”) hela tiden korsbefruktar varandra till djupare insikter.
Nå, tre punkter som replik till Jonatan:
1. Nej, ”Konfessionell och liturgisk kontinuitet” säger faktiskt ingenting om en läras riktighet eller rimlighet. Det har jag heller aldrig påstått.
Vad jag säger är att traditionen är viktig, eftersom den uttrycker gemenskapen mellan levande, döda och ofödda kristna. Om jag ska kunna säga något om vad kristen tro är, måste jag göra det i ett samtal med dem som gått före mig – och med dem som kommer efter. Jag kan inte hitta på lärosatser efter eget huvud – i alla fall inte utan att väga dem och pröva dem mot traditionen – för då kommer samtalet omöjliggöras. Min personliga erfarenhet får inte bli viktigare än summan av mina kristna systrars och bröders.
2. Jag menar nog att frågan ”vad Gud är” inte kan tillhöra kristendomens grunder, helt enkelt därför att den är meningslös. Vi kan filosofera oss blå i extremt djuplodande resonemang, men ändå inte komma ett dugg närmare ”sanningen” än den som uppfattar Gud som en gubbe på ett moln. Att tro något annat menar jag är att bedra sig själv. ”Si comprehendis non est Deus” – ’om du förstår, är det inte Gud’ – som Augustinus uttryckte saken.
Däremot kan vi ställa frågan vem Gud är – eftersom Kristus visar på svaret. Men det förutsätter givetvis att vi accepterar den grundläggande kristologi som den tidiga kyrkan formulerade, och som är kontentan av Nya testamentets och den äldsta kristenhetens vittnesbörd.
3. Eftersom min kunskap är begränsad vill jag inte utesluta möjligheten av att människor kan nås av faktiska, direkta gudomliga uppenbarelser. Men för att få någon betydelse måste ju även en sådan erfarenhet föras vidare till andra människor. Det är därför helt sant att den gudomliga auktoritet som religionen gör anspråk på, alltid förmedlas av felbara och syndfulla människor. Det är människor som håller i pennorna, och det blir därför viktigt att alltid kritiskt pröva andarna i heliga texter, profetiska utsagor och lärosatser.
Men detta innebär inte att människan är den yttersta auktoriteten i religionen – tvärtom. Det är bara om vi räknar med Gud som den yttersta auktoriteten som vi verkligen kan pröva andarna hos dem som uttalar sig å Guds vägnar. Och det är bara om vi räknar med Guds auktoritet som vi på allvar kan pröva andarna hos oss själva – vilket alltid måste vara vår första prioritet.
Förresten, Sofia (inte Sara som jag skrev tidigare) - jag 'beskyller' ingen för att vara liberal. Det händer titt som tätt att jag själv drabbas av den åkomman :)
Överhuvudtaget tror jag det är galet att sätta likhetstecken mellan "Liberalteolog" och "politiskt liberal" eller mellan "bekännelsetrogen/ortodox" och "konservativ". Det placerar in människor i fack som inte har mycket med den så kallade verkligheten att göra.
Hej igen, Falstaff.
Jag vet inte om det är speciellt många liberalteologer som ”hittar på” lärosatser efter eget huvud egentligen - även i liberal teologi gäller ju att man bygger på vad andra redan sagt och tänkt, även om det faktum att man inte låter bekännelser och dogmer sätta stopp för idéer som går utanför de traditionella ramarna givetvis gör att man kan dra iväg bort från det som uppfattas som ”mainstream”. Med några få undantag är traditionen viktig för de flesta liberalteologer jag läst - vi står ju inte i ett vacuum, vi vill inte behöva uppfinna hjulet på nytt hela tiden; och de flesta är väl heller inte så puckade att de menar att ”traditionell kristendom” har fel om precis allting. Det gör inte ens Spong. Den kritiska dimensionen av liberal teologi handlar definitivt om att diskutera med ”de som gått före”; vissa gör det aggressivt och har inte mycket positivt att säga (typ Spong) andra gör det med viss vördnad (typ Macquarrie) men likväl - de döda är trots allt inte ”aktiva” i ett sådant samtal och ingen kan tala för dem. Vi vet (en del) om hur de tänkte och resonerade och trodde medan de levde, men vi vet inte vad Augustinus eller Thomas av Aquino eller Luther eller den fromma bondmoran på 1200-talet skulle ha sagt och tänkt i en annan tid, en annan kontext, om de hade haft våra erfarenheter och kunskaper. Jag gillar det där uttrycket ”om vi ser långt idag beror det på att vi sitter på jättars axlar”. Det ger credit till de som gått före; men det säger också något som jag tror är sant - nämligen att perspektiven ibland skiftar. Om vad framtida generationer kristna kommer tänka och tro kan vi inte uttala oss om.
Liberal teologi kan inbland verka som ”enskilda tänkares” privata åsikter men så är det ju inte. Enskilda liberalteologer är enskilda individer som uttrycker tankar och tro för många människor.
Frågan om vad Gud är hör definitivt till kristendomens grunder och den är inte meningslös. Om Gud är en gubbe på molnet eller något annat får konsekvenser för hela sättet att tro och tänka om allt som rör kristen tro; och det är således inte förvånande att stora teologer genom tiderna ägnat mycket tankemöda och spekulation kring frågan vad som egentligen menas med ordet Gud, vad verkligheten bakom det är. Vad och vem är frågor som glider i varandra. Och även om mycket som rör Guds ”vara” alltid kommer vara obegripligt för oss; för alltid tillhör det ”ovetbaras” dimension, så innebär det inte att man bara kan skygga för frågan ”vad” och bara inrikta sig på ”vem”. Om du känner Gud som Fader, får det trots allt konsekvenser för vad du lägger för innebörd i ”Gud Fader” om du har en viss uppfattning om vad ”Gud” är eller en annan. Likaså får det konsekvenser för hur du ser på Gud som Skapare, Gud som hör bön, Guds försyn, Gud som frälsare, Mirakler etc, etc.
Fenomenet ”uppenbarelse”, det faktum att människor säger sig få sådana, är en sak. Vad sedan uppenbarelse ÄR, är en annan. Folk ser syner, hör Gud tala, mottar budskap. Uppenbarelses ”trovärdighet” som förmedling av Guds vilja och fakta om verklighetens beskaffenhet skulle definitivt öka om Gud gjorde sig omaket att ge samma budskap till alla; tala till många samtidigt. Men det är inte så det ser ut. Vad som händer är att någon människa drabbas av ett ”himmelsblänk” och sedan tolkar denna erfarenhet med de verktyg som står vederbörande till buds: den direkta uppenbarelsen är oåtkomlig och vad den egentligen består i vet vi inte och kan inte kontrollera. I samma ögonblick som uppenbarelsen är mottagen transformeras den och ÄR inte längre ett direkt tilltal från Gud utan ett tolkat minne av ett Gudsmöte; när den kommuniceras till andra är det människors ord OM Gud, inte Guds ord till människor. Om vi andra, som inte själva mottagit uppenbarelsen, bedömer dem som inspirerande, informativ, sannings-sägande eller förkastar den som nys och nonsens, har i ärlighetens namn ingenting att göra med vad det egentligen var mottagaren tog emot eller varifrån uppenbarelsen kom.
Jag är också rätt förtjust i uttrycket om jättarnas axlar – även om det kan tolkas på lite olika sätt. Det vanligaste idag är väl att man ser det kumulativt: det vill säga, vi vet mer än våra föregångare, eftersom vi bygger vår kunskap på deras. Och mycket förenklat kan vi visst se kunskapens och vetenskapens utveckling på det sättet.
Men det var inte så Newton tänkte när han myntade uttrycket: han såg det kvalitativt. Med ”jättarna” avsåg han inte Tycho Brahe, Kepler och Descartes, som den positivistiska myten om ”den vetenskapliga revolutionen” så gärna vill få oss att tro. Snarare syftade han på Pythagoras, och därmed reste han anspråk på att i den yttersta av tider (hans apokalyptiska idéer var minst sagt vidlyftiga) ha fullkomnat den antika pythagoreiska filosofin med dess talmystik och dess föreställningar att världen inte bara kunde beskrivas med talförhållanden, utan att matematiken och talen utgjorde skapelsens och materiens grund. För Newton var ”naturfilosofins matematiska principer” snarast ett språk varmed han menade sig kunna uttolka Guds Logos.
Bortsett från Newtons i mitt tycke något problematiska mysticism och hans ogenerade sätt att tolka in sina egna föreställningar i Pythagoréernas begrepp, tror jag nog att det kvalitativa sättet att betrakta våra föregångares teologiska resonemang är bättre än det kumulativa.
Du skriver:
”Om du känner Gud som Fader, får det trots allt konsekvenser för vad du lägger för innebörd i ”Gud Fader” om du har en viss uppfattning om vad ”Gud” är eller en annan. Likaså får det konsekvenser för hur du ser på Gud som Skapare, Gud som hör bön, Guds försyn, Gud som frälsare, Mirakler etc, etc.”
Visst, men det ligger inget statiskt i detta. Mina uppfattningar om Gud förändras ständigt, liksom förutsättningarna. Ibland kan det kanske hjälpa min förståelse om vem Gud är genom att jag tänker mig Honom som en gubbe på ett moln. Eller kanske som en gumma, vad vet jag? Ibland kanske jag måste tänka bort alla mänskliga metaforer, och som Job inse att Gud är fullständigt väsensskild från mig. Men jag får inte förväxla dessa mina föreställningar med ”Verkligheten” eller ”Sanningen”, och det finns ingen rangordning vilka föreställningar som är ”finare”, ”mer utvecklade” eller ”sannare” än de andra – allt detta beror på hur jag hanterar dem. Det som är beständigt är att jag erkänner relationen till Gud – frågar efter vem Gud är.
Den kvalitativa skillnaden mellan olika uppfattningar om Gud har alltså inte att göra med hur de är formulerade, eller med vilken teologisk tyngd. Skillnaden ligger i hur de tillämpas, och i vilken mån de öppnar mig för Guds tilltal. Det är också i den meningen vi kan föra ett samtal med våra föregångare och våra efterkommande. För även om vissa lutheraner verkar tro att de har en direktförbindelse till den ofelbare Luther, så har du givetvis helt rätt i att kommunikationen med döda och kommande människor är problematisk. Vi kan inte lyfta Luther ur hans kontext, och om han hade kunnat ta del av sådant jag skriver hade han säkerligen fördömt mig som den värste heretiker och papist. Ändå tror jag att jag och broder Martin, inom kyrkans ram, delar en djup erfarenhet, inte av vad, utan av vem Gud är.
Frågan om uppenbarelsen är intressant. Du skriver:
”Uppenbarelses ”trovärdighet” som förmedling av Guds vilja och fakta om verklighetens beskaffenhet skulle definitivt öka om Gud gjorde sig omaket att ge samma budskap till alla; tala till många samtidigt.”
Jag vet inte det jag. Om Gud uppenbarade allt för alla på det sätt jag tror du menar skulle det antingen ta formen av ett diktat och därmed inskränka den fria viljan, eller så skulle de allra flesta människor just på grund av den fria viljan förneka det de ser och hör (frågan är väl om inte Gud faktiskt uppenbarar sig för alla hela tiden, men att inte ens Gud kan göra det omöjliga och få ovilliga människor att lyssna).
Ett sätt att se på det är alltså att Gud bara kan använda sig av villiga människor. Själv är jag rätt övertygad om att Paulus hade kunnat tolka den upplevelse han hade på vägen till Damaskus helt annorlunda, om han inte varit den han var. Uppenbarelse handlar ju, som du också påpekar, inte bara om Gud som ”sändare” utan i högsta grad om människor som ”mottagare” och ”förmedlare”.
Och visst håller jag med om att detta sätter hela föreställningen om den himmelska uppenbarelsen i gungning. Hur 17 kan vi veta vad som är en sann uppenbarelse och vad som inte är det? Världen är ju full av lögner och falska profeter, inom och utom kyrkans gemenskap.
Det enklaste är att avfärda uppenbarelsen helt och hållet, och det ska erkännas att även jag, med mitt i grunden skeptiska sinne, finner det alternativet rätt lockande. Men återigen, jag kan inte bortse från den tidiga kyrkans vittnesbörd om Kristus, om de anspråk han reser och om hans uppståndelse - och om hans uppdrag åt Kyrkan som hans synliga närvaro i världen. Men då får jag också en referenspunkt utifrån vilken jag kan pröva andarna hos andra uppenbarelser – inte minst eftersom Kristus själv pekar tillbaka på Toran och profeterna och säger att det är äkta vara: det vill säga Guds ord talade och tolkade genom människor. (Om man vill spetsa till det hela skulle man kunna säga att messiasprofetiorna i GT inte förutsäger Kristus, men att Kristus likafullt bekräftar dem.)
Självklart kan och ska vittnesbördet kritiseras inom ramen för akademisk teologi – som för att vara vetenskap måste vara formellt ateistisk. Visst kan och ska vi gräva i kontext och formuleringar och fundera över vad de kan ha haft för betydelse i sin tid. Men ingen kritik jag har sett har lyckats övertyga mig om att vi måste överge Johannes insikt – buren av den tidiga kyrkans vittnesbörd – om Ordet som blev kött, eller att denna insikt måste tolkas ”symboliskt” för att bli trovärdig (överhuvudtaget är väl frågan om religiösa utsagors ”trovärdighet” i den här meningen knappast ett fält för vetenskapliga studier). Däremot har kritiken övertygat mig om i hur hög grad våra vetenskapliga slutsatser formas av vår tids sätt att tänka, samtidigt som de hela tiden reser anspråk på att vara giltiga för alla tider. Och det är i sanning problematiskt.
Skicka en kommentar